Det var som att flyta på spunnet guld. Den där sommarkvällen. När jag åkte över Götaälv-bron för att bo hos min vän Mattias och mina vänner i Huset. Villan och kollektivet som låg på ett berg som var mitt andra hem under det året. Året var 2007 och för första gången under mitt då 22 åriga liv hade jag förlorat en vän, en person som varit en del av min historieskrivning till det mörker som är döden. Döden som egentligen är en fråga som vi aldrig någonsin kommer få ett svar på.
*
Bron var som spunnet guld. Som bron i Mio min Mio. När Mio lämnar sin far och barndom för att kämpa mot riddar Kato. Den sommaren lyssnade jag dag och natt på Grioa. Och den dagen lyssnade jag på sagt som sant. Dagarna innan hade jag varit hos min egenvalda plastlillebror Markus i Örebro och hos Thom i Jönköping. I Örebro så grät jag mer eller mindre ett helt dygn. Kunde inte sluta. Jag åkte hem till Göteborg och den tomma studentkorridoren mötte mig, sorgen var för stor. Jag ringde Mattias och det bestämdes att jag skulle bo hos honom ett par dagar. Jag behövde inte packa väskan, den var redan flyktklar.
*
Jag åker över bron med ett hjärta som tystnat av sorger som jag ännu inte lärt mig att handskas med. I mina hörlurar rappar Grioa för mig:
Jag formaterar min dator matar sprängdeg till skator
träffar en vän och tänder en ratos och vi diskuterar
döden som vanligt substitut för att leva antar jag
jag är inte rädd för att dö men inte heller beredd än
det är väl värt att leva chansar jag och mellan klunkar
ur små burkar värda 50 öre styck är olyckligt kär i livet
snyggt så fattar du ingenting men det är du och jag bara
Varför slösa tid på dom som struntar i om du finns?
*
Den sommaren så åkte jag varje söndag till psyk-avdelningen på Östra Sjukhuset för att besöka en vän som var sjuk. Som stod med ena foten i döden, i den där gränslandet mellan att vara frisk och att dö bort ifrån oss. Den sommaren förlorar en annan vän sin livskamrat som hon haft i över 30 år till cancerdöden. En sån maktlöshet som jag kände den sommaren hade jag inte mött tidigare förrän den sommaren.
*
Jag åker över bron, lämnar en liten bit av barndomen bakom mig. Några veckor senare så sitter jag och mina barndomsvänner i en kyrka. Min allra bästa kill-kompis sitter bredvid mig och gråter så han skakar. Inget jag kan göra eller säga kan förändra att den han spelade fotboll med, delade hemlisar med, delade en hel barndom med. Är borta för alltid. Och vi sitter på hans begravning svartklädda, fortfarande barn men så jävla vuxna. Han är inte med oss längre. Kommer aldrig vara med oss längre. Aldrig skratta med oss. Aldrig bli singel eller ihop med någon. Få jobb i en annan stad. Flyttpacka, flyttstäda. Facebooka. Vi kommer aldrig kunna prata om hur vi lekte land och rike på gården. Och mina vänner gråter så de skakar. Jag vill aldrig se dem gråta på det sättet mer.
*
Jag åker över en bro till Hisingen till en vän som räddar mig med sin lugn. Döden hade kastat sin skugga över en sommarlov som skulle bli full av festivalminnen och tågresor. Jag blundar och låter pianoslingan följa rytmen som finns i solskenet bakom mina ögonlock. Och jag öppnar ögonen och jag vet det inte då men om mindre två år så kommer rösten som rappar mig lugn lämnat oss. Döden är en fråga som jag aldrig kommer få ett svar på.
*
Det har gått två år snart. Om en månad så är det två år sedan vår vän lämnade oss barasådär. För att hans hjärta slutade att slå en dag. Mycket har hänt sedan dess. Döden. Livet. Om jag ska nu använda så stora ord. Ibland måste jag nog det. Grioa har lämnat oss. Inget och allt är sig likt. Jag åker över Göta-älv bron varje dag numera. Och än idag så ser jag framför mig hur pianoslingan och den rösten färgar bron gyllene. Hur solskenet får mig att orka en dag till trots att jag numera har lärt mig att det finns något som heter Förlust. Och ibland är den förlusten större än vad en människa kan bära. Men så länge vi inte tar varandra och dem där gyllene stunderna för givet så har vi varandra när det räknas. I nuet. Och ärligt. Nuet är egentligen det enda vi har. Det enda vi kan räkna med. Jag ser på en bro som hämtat ur Mio min Mio och reser med den vetskapen till ännu en levnadsdag.
*
Dom säger lev idag som din sista dag
skulle jag leva idag som min sista dag skulle idag
vara min sista dag
*
Bron var som spunnet guld. Som bron i Mio min Mio. När Mio lämnar sin far och barndom för att kämpa mot riddar Kato. Den sommaren lyssnade jag dag och natt på Grioa. Och den dagen lyssnade jag på sagt som sant. Dagarna innan hade jag varit hos min egenvalda plastlillebror Markus i Örebro och hos Thom i Jönköping. I Örebro så grät jag mer eller mindre ett helt dygn. Kunde inte sluta. Jag åkte hem till Göteborg och den tomma studentkorridoren mötte mig, sorgen var för stor. Jag ringde Mattias och det bestämdes att jag skulle bo hos honom ett par dagar. Jag behövde inte packa väskan, den var redan flyktklar.
*
Jag åker över bron med ett hjärta som tystnat av sorger som jag ännu inte lärt mig att handskas med. I mina hörlurar rappar Grioa för mig:
Jag formaterar min dator matar sprängdeg till skator
träffar en vän och tänder en ratos och vi diskuterar
döden som vanligt substitut för att leva antar jag
jag är inte rädd för att dö men inte heller beredd än
det är väl värt att leva chansar jag och mellan klunkar
ur små burkar värda 50 öre styck är olyckligt kär i livet
snyggt så fattar du ingenting men det är du och jag bara
Varför slösa tid på dom som struntar i om du finns?
*
Den sommaren så åkte jag varje söndag till psyk-avdelningen på Östra Sjukhuset för att besöka en vän som var sjuk. Som stod med ena foten i döden, i den där gränslandet mellan att vara frisk och att dö bort ifrån oss. Den sommaren förlorar en annan vän sin livskamrat som hon haft i över 30 år till cancerdöden. En sån maktlöshet som jag kände den sommaren hade jag inte mött tidigare förrän den sommaren.
*
Jag åker över bron, lämnar en liten bit av barndomen bakom mig. Några veckor senare så sitter jag och mina barndomsvänner i en kyrka. Min allra bästa kill-kompis sitter bredvid mig och gråter så han skakar. Inget jag kan göra eller säga kan förändra att den han spelade fotboll med, delade hemlisar med, delade en hel barndom med. Är borta för alltid. Och vi sitter på hans begravning svartklädda, fortfarande barn men så jävla vuxna. Han är inte med oss längre. Kommer aldrig vara med oss längre. Aldrig skratta med oss. Aldrig bli singel eller ihop med någon. Få jobb i en annan stad. Flyttpacka, flyttstäda. Facebooka. Vi kommer aldrig kunna prata om hur vi lekte land och rike på gården. Och mina vänner gråter så de skakar. Jag vill aldrig se dem gråta på det sättet mer.
*
Jag åker över en bro till Hisingen till en vän som räddar mig med sin lugn. Döden hade kastat sin skugga över en sommarlov som skulle bli full av festivalminnen och tågresor. Jag blundar och låter pianoslingan följa rytmen som finns i solskenet bakom mina ögonlock. Och jag öppnar ögonen och jag vet det inte då men om mindre två år så kommer rösten som rappar mig lugn lämnat oss. Döden är en fråga som jag aldrig kommer få ett svar på.
*
Det har gått två år snart. Om en månad så är det två år sedan vår vän lämnade oss barasådär. För att hans hjärta slutade att slå en dag. Mycket har hänt sedan dess. Döden. Livet. Om jag ska nu använda så stora ord. Ibland måste jag nog det. Grioa har lämnat oss. Inget och allt är sig likt. Jag åker över Göta-älv bron varje dag numera. Och än idag så ser jag framför mig hur pianoslingan och den rösten färgar bron gyllene. Hur solskenet får mig att orka en dag till trots att jag numera har lärt mig att det finns något som heter Förlust. Och ibland är den förlusten större än vad en människa kan bära. Men så länge vi inte tar varandra och dem där gyllene stunderna för givet så har vi varandra när det räknas. I nuet. Och ärligt. Nuet är egentligen det enda vi har. Det enda vi kan räkna med. Jag ser på en bro som hämtat ur Mio min Mio och reser med den vetskapen till ännu en levnadsdag.
*
Dom säger lev idag som din sista dag
skulle jag leva idag som min sista dag skulle idag
vara min sista dag
